Vissa personer är underbara!
Kommentar till Emma:
Hejsan gumman.
Jag har kollat runt på din blogg rätt så mycket och jag förstår att du ska operera dig den 25, om jag har fattat det rätt. Jag är en 15 årig tjej som spelar i Lundagård. Vi är bäst i Skåne och tre i Sverige och jag kom till och med i Skånelaget men kunde inte spela i Sverigecupen för att mitt korsband är också helt av. I torsdag så träffade jag min läkare och berättade exakt allt. Hur man gjorde, biverkningar och smärta m.m. Jag är jätte rädd! Jag har alltid haft en fubbi för sprutor men jag har lärt mig att komma över det för att jag har tagit så många sprutor så att jag har vant mig (tror jag) :). Och så kommer detta. Det värsta så skulle kunna hända mig. Men jag är bestämd och ingen/inget kommer kunna ta handbollen ifrån mig. Inte om man siktar på elitnivå. och jag skulle gärna vilja att du berättar hur det kändes efter operationen när du vaknade. Vad som hände med ditt knä och hur du kan ställa in dig på operation?
Tacksam för att du svarar.
P.S. du vekar vara en helgo tjej. Hoppas vi ses på planen längre fram.
PUSS <3.
SVAR AV EMMA:
Min skada skedde under Havetscup i augusti 2009. Det var då den första smällen kom. Vi mötte OV Helsingborg som är ett riktigt tufft lag om man jämför med oss. Jag var sjukttaggad inför matchen, eftersom OV är bättre än oss ville jag visa att vi kunde matcha dom. Matchen började med att jag gjorde 3 mål och det var lösa skott som gick in på tur av att målvakten antingen tappade bollen eller att den gick mellan benen. Jag märkte att OV-spelarna blev mer och mer argsinta på mig och höll koll på mig rejält. I ett läge såg jag en lucka, utsida 2 och jag kommer ihåg i det ögonblicket att jag ville satsa allt på att komma igenom. Deras vänster 2:a kommer lite efter och medans jag har mitt högra ben i backen får jag en knuff i sidled av henne istället. Jag känner hur mitt knä viker sig och jag känner hur något går sönder. Det ögonblicket var det värsta i hela mitt liv, jag skrek som om det inte fanns någon morgondag och jag tänkte hela tiden: Inte korsbandet, inte korsbandet.. snälla!
Jag körde rehab i 6 veckor eftersom vår fysterapeut i klubben trodde att det var en ledbandskada. Mitt knä kändes helt efter 6 veckor och jag tränade två träningar fullt ut. Jag spelade sedan match och det första 10 minuterna gick jättebra! Men helt plötsligt utan någon helst närkontakt föll jag ihop när jag backade bakåt. Den smärtan var ännu värre än förra gången och jag tror aldrig jag har skrikit så högt. Jag var så besviken och jag kände hur hela jag ville kollapsa.
Nu tre månader senare har jag en operation framför mig redan imorgon. Det har varit riktigt tuffa månader, men utan min bästa kompis Elin hade jag aldrig klarat det. Jag håller nästan på att skita på mig för att jag är så nervös inför morgondagen ;)
Och du, ge fan inte upp. Handbollen behöver oss. Följ min blogg så kan du följa min resa igenom allt! Jag kommer blogga imorgon om hur operationen gick m.m. :)
KRAM!
Kommentarer
Postat av: Emma
sötnos då! :)
Trackback
